Nu har det gått ett tag sen jag skrev här sist. Jag har haft fullt upp med att reparera mig själv och försöka komma tillbaka till livet. Vissa dagar känns strålande, medans vissa känns nattsvarta, men jag kämpar vidare!
Idag blev jag kontaktad av Diskrimineringsombudsmannen (DO) eftersom de nu grävt fram mina anmälningar mot Kvinnokliniken i Halmstad och RMC i Malmö ur sin gigantiska pappershög. Jag fick prata med en väldigt trevlig kvinna och hon undrade om något nytt hänt sedan jag gjorde anmälningarna i våras. Jag berättade om massaktionen som vänner och bekanta hjälpt mig genomföra per brev till RMC och att de efter den händelsen gav med sig och godkände mig. Kvinnan på DO ville ha en kopia på det positiva svaret från RMC och jag talade om för henne vad jag känner, att jag inte litar på deras beslut fullt ut eftersom de inte angav någon orsak till varför de ändrat sig.
Eftersom RMC Malmö trots allt gett positivt besked och räddat sitt eget skinn och anseende för tillfället så kommer vi inte så mycket längre i just den frågan nu. Däremot kvarstår ju själva diskrimineringsfrågan, sättet jag har blivit behandlad på är inte mänskligt och det har för alltid satt djupa spår i mig. DO går gärna vidare med det och ställer berörda parter mot väggen - men jag måste godkänna det först. Dilemmat blir ju att om/när vi väl ska till att göra IVF i Malmö så blir det hela kanske väldigt otrevligt om DO rör upp himmel och jord samtidigt. Å andra sidan tänker jag som så att situationen redan är ansträngd och jag vill verkligen få fram hur diskriminerad jag blivit för ingen mer ska behöva lida som jag gjort.
Det känns som att RMC "gav med sig" till slut för att slippa eftergifter och räknar förmodligen kallt med att jag ska tiga still till tids ände... Nja... Jag är inte säker på att jag känner för det. *funderar*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar