Ja må jag leva!

Idag kom det. Brevet från Universitetssjukhuset i Lund. Hjärtat stannade. Ville inte öppna det. Jag tror jag slutade andas. Mamma var här. Hon fick öppna det och hålla det framför mig.

Bästa fru Sjöström,
Har nu fått svar på det vi sände iväg för undersökning på patologen och det var ingen kvarvarande cancer varken i äggstocken eller i de lymfkörtlar eller tarmförhänge som vi tog bort. För vidare handläggning ber jag er ta kontakt med läkare i Halmstad.

Tystnad. Ett andetag. Två andetag. Hjärtat slog igen. En rysning genom kroppen. Jag tittade på mamma och sa med ostadig röst "Det finns ingen cancer kvar." Det tog flera sekunder innan glädjen hann ifatt oss, men sen åkte mungiporna upp och kramkalas utbröt. Jag har nog aldrig förut hört min mamma dra en så djup och lättad suck.
"-Oj, vad glad jag känner mig!" fick jag fram till slut.
Jag var totalt överrumplad. Fattade ingenting. Hela tiden inställd på det värsta och nu plötsligt blev det svarta vitt. Hur gick det till?
Resten av dagen har jag bubblat inuti. Min mun ler! Jag är glad! Lycklig!
Lars kom hem med blommor, tårta och ett stort leende. Man kan liksom inget annat än att le just nu.
Vad framtiden bjuder på vet vi inget om, men den här dagen blev den hittills bästa i mitt liv!
Ja må jag leva!!!