Insikt

Efter en hysterisk gråtattack mitt i natten och ett vårdcentralsbesök efterföljande förmiddag börjar jag nu repa mig. Tårarna var nödvändiga och berättade om allt jag känt på sistone och det var som om jag blev lättare för varje tår som lämnade ögonvrån. Skönt! På vårdcentralen visade alla tester att jag inte drabbats av några infektioner eller inflammationer, vilket jag befarat på grund av mitt illamående och svettningar, så det var ju roligt att ha fel för en gångs skull och bli friskförklarad.
Idag har jag känt mig relativt pigg och börjat ta tag i mitt liv så smått och jag längtar tills jag är helt återställd och kan börja träna igen. Ska försöka färga håret till helgen och återkomma till den gamla Jennie, men även väcka liv i den nya Jennie som känner sig väldigt ödmjuk och tacksam för livet.
Lars hittade en artikel i Aftonbladet om roboten som opererade mig. Har svårt att förstå att jag legat som patienten på bilden under allt det gröna och slangarna och haft roboten Holgers armar krafsandes i mig. Läs artikeln här .
Det är svårt att greppa alltihop. Det har hela tiden känts som om jag pratat om någon annan, men det börjar sakta gå upp för mig att det är jag som gör den här resan. Det är mig det handlar om.