Försvar

Jag väntar på besked från Lund. Har cancern spridit sig eller inte? Vill veta. Vill inte veta. Andas. Andas inte. Blir det denna vecka eller nästa? Eller nästa? Fan.
Igår var jag på Kvinnokliniken för att träffa en kurator. Har inte varit där sedan 22 maj då jag fick cancerbeskedet. Jag hatar det där stället av hela mitt hjärta. Från väntrummet kan man se dörren till just det undersökningsrummet där jag mottog bomben och sedan lyckades transportera bort den för sprängning på säkert avstånd i Harplinge. Dörren stod på glänt och därinne var det mörkt som i en grav. Jag fick kalla kårar och stirrade istället på en plastblomma i fönstret tills kuratorn kom och ropade in mig.
Jag berättade min historia för henne, men det känns fortfarande som att prata om någon annan. Hon sa att jag är i chock, den första fasen i sorgearbetet, och att jag måste ge mig själv tid. Det går inte att stressa sig igenom sorg. Ingen reaktion är fel, kroppen hanterar det med att gå i självförsvar och det kan uttrycka sig på många sätt. Exempelvis förnekelse.
Hon lyssnade mycket noga på vad jag sa och emellanåt blev det alldeles tyst i hennes rum. Av någon anledning började jag då rycka på axlarna, le och lite klämkäckt säga "ja ja det ordnar sig nog". Jag hörde hur dumt det lät, men förstod snart att ännu en försvarsmekanism startat av sig själv.
Kuratorn och jag konstaterade också att människor runt omkring mig har satt igång sina egna försvar eftersom min situation är lika ny och ogreppbar för dem som för mig. Glada, positiva och uppmuntrande Jennie - var är hon? Ingen känner igen sig, inget är sig likt. Humor är ett bra försvar, jag brukar själv använda det i många situationer. Det används nu flitigt av mina nära och kära och jag klandrar dem inte - för vem vill se någon man älskar vara ledsen och förkrossad - men jag är inte så mottaglig för humor i detta nu. Ibland skrattar jag, ibland hmmar jag bara till svar. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till skrattet snart igen, det måste jag och det ska jag. Men sorgen måste också få utrymme att värka ut.
Kuratorn gav mig informationsbroschyrer från Cancerfonden om gynekologisk cancer och så gav hon mig en broschyr om gyncancerföreningen Anemonen här i Halmstad som jag idag mailat till och hoppas få kontakt med någon eller några som kan känna igen sig i mina funderingar och känslor.
Allt jag vill är att fly och det är ju också en försvarsmekanism, när det är fara och färde så flyr människan... Kuratorn uppmanade mig att inte ta några större beslut just nu eftersom allt är kaos i mitt huvud (typ flytta, provrör eller inte osv) och det kändes skönt att hon sa det.
Idag har jag känt mig väldigt väldigt trött och för en gångs skull lyssnat på vad min kropp vill. Den ville sova länge, äta hämtmat, se på film och ligga i sängen igen och äta godis. Varför inte?