Äntligen...

...är det över! Det har varit en otroligt ångestladdad tid innan operationen som övergick i en fruktansvärt plågsam tid på sjukhuset som nu övergått i en smått apatisk tid. Det finns liksom inga ord, tankar eller känslor kvar. Jag är blank. Men lättad naturligtvis.
Operationsdagen var som en enda lång mardröm. Jag tror min räddning var att jag koncentrerade mina tankar till den vackra sommarhagen utanför mormor och morfars hus där mina hästar betade när jag var barn. Jag såg för mitt inre hur hästarna gick där förnöjt i solskenet och nappade försiktigt med munnarna mot marken. Det stora kastanjeträdets skugga erbjöd svalka när solen blev för het och jag kunde höra hur kastanjerna föll mot marken i sina kapslar där jag låg i min sjuksäng. Bilden av hästarna i sommarhagen har blivit min räddning många gånger och den fick mig än en gång att stå ut med att vara i en oönskad situation.
Drinken som utlovats som skulle däcka mig uteblev eftersom narkosläkaren inte vågade ge mig den pga mitt funktionshinder. Istället fick jag fyra starka antibiotikatabletter på fastande mage vilket resulterade i vitt ansikte och spypåse tjugo minuter innan operation. Vaken och vettskrämd rullades jag sedan till en sluss innan operationssalen där ett antal okända människor lyfte över mig till en slags bår och ställde en massa frågor som jag inte minns. Sedan rullades jag in i operationssalen under de stora lamporna och flera sköterskor stod runt omkring mig men jag kände mig ensammast i hela världen. De kopplade apparater och slangar på mig. Nålen som någon lyckats pilla in i en liten ven på min handrygg dagen innan var för klen konstaterade den unge narkosläkaren och stack mig i andra handen utan framgång. Sedan började han leta efter vener på min hals, men trots att han hämtade en ultraljudsapparat hittade han inga. Alla började se bekymrade ut och till slut tillkallades en äldre herre med grön klädsel som täckte mitt ansikte med ett blått skynke som en sköterska lyfte på med jämna mellanrum för att kolla att jag inte tuppat av. Den äldre herren i grön klädsel mumlade bakom munskyddet samtidigt som han satte en bedövningsspruta i min hals på ett utvalt område. Strax därefter skar han ett snitt för att kunna stoppa i en större plastkanyl i venen han lyckats hitta och sedan ilade det när någon vätska sköljdes genom kanylen. Det räckte inte med att tejpa fast den utan han tvingades sy fast kanylen i huden med flera stygn och det stack till varje gång nålen trängde genom skinnet.
-Jag har aldrig varit med om en så tapper patient som du, konstaterade han och tackade mig för att jag underlättat hans jobb innan han lämnade salen.
Strax därpå blev jag äntligen sövd och sedan avlägsnades min vänstra äggstock, som tumören suttit på, samt en bit av tarmen och lymfkörtlarna längs stora kroppspulsådern. Det hela tog ca 4 timmar och sedan vaknade jag på uppvaket och jag frös så jag hackade tänder och kroppen skakade. Först 7 timmar och en lungröntgen senare fick jag komma tillbaka till avdelningen där natten tillbringades med dropp i halsen, morfinsprutor och kateter i urinblåsan.
Torsdag förmiddag ville jag upp ur den hårda sjuksängen och tillbringade större delen av dagen sittandes i min rullstol. Läkaren, som utfört operationen och som jag känner stor tillit till, kom och berättade att allt gått bra och enligt planerna. Han var mycket nöjd och sa att han noggrannt tittat runt i buken utan att hitta fler förändringar. Allt som togs bort är skickat på analys och resultatet kommer om några veckor. Vi ska ha telefonkontakt och jag kommer att få gå på oräkneliga kontroller i 20 år framöver. Om det, Gud förbjude, skulle visa sig att cancern hunnit sprida sig kommer jag tvingas till cellgiftsbehandling.
Problemet med cancer är ju att det kan komma tillbaka var som helst i kroppen och när som helst. Men just nu är just den här persen över och det är befriande.
Så nu, söndag eftermiddag, sitter jag här hemma i Harplinge igen med åtta nya ärr på magen att lägga till de tre sen operationen i april. 11 ärr på drygt två månader, jo jag tackar... Jag mår skit både psykiskt och fysiskt, men jag hoppas på positiva provsvar så jag kan börja leva igen. Orkar inte stå på paus längre. Tills vidare återvänder jag till hästarna i sommarhagen.