Svacka

Humöret går upp och ner som en berg och dalbana. För det mesta känns det okej, ibland riktigt bra till och med. Men så kommer dipparna när jag minst anar det. Utan förvarning. Kan bli helt apatisk, fastna med blicken på något och bli sittandes så. Tankarna skär som knivar genom huvudet och sätter sig djupt tillrätta. Går inte att bli av med. Denna väntan gör mig galen. Jag vill ha operationen överstökad. Jag vill ha ett positivt provsvar i brevlådan. Jag vill leva vidare. Blicka framåt!
Självklart har jag fått, som jag misstänker, psykosomatiska besvär också. Vänster öra smärtar och ilar ända ner i käkbenet. Öroninflammation trodde jag. Pyttsan heller. Läkaren hittade inga som helst bakterier i sina odlingar. Har ingen aning vad det är. Kanske har jag sträckt mig. Kanske är min käke utnött och på väg att gå i pension. Jobbigt är det i alla fall. Fick smärtstillande utskrivet som visade sig inte vara bra att ta vid högt blodtryck. Tjena. Så jag får sitta här med min onda käke.
Är innerligt trött på krämpor. Vill inte känna mig som en 80-åring. Blä. Vill ju bara få vara glad! Leva! Ha roligt! Måla! Skriva! Upptäcka!
På lördag skulle vårat bröllop äga rum. Det som jag sett fram emot i ett år. Känns jobbigt. Helgen som kommer skulle bli en rolig helg. När ska jag ha roligt igen?
Jag vill vara stark. Jag vill kämpa. Jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag vill inte gråta. Men när dipparna kommer blir det svart. Riktigt svart.
På tisdag ska jag få träffa en kurator. Vad nu hon ska göra för underverk. För jag behöver ett underverk. Ett mirakel. Men det finns inga mirakel påstår Peter Le Marc.