Skyddsänglar

Cancer är en sorgsjukdom. Jag tänkte på den meningen hela kvällen igår efter att min vän som sagt det åkt hem. Cancer är en sorgsjukdom. Sorgen kom när jag inte blev gravid. Sorgen blev starkare när jag väl blev gravid men förlorade barnet jag bar på och dessutom visste att jag kanske aldrig skulle bli gravid igen. Sorgen gjorde så ont att den inte gick att ta på när jag sedan vägrades IVF behandling på grund av mitt funktionshinder.
Jag inser nu att jag har burit omkring på en sorg som har växt okontrollerat under mer än 7 års tid. Sju år. Det går ju inte att bli annat än sjuk. Och det är klart att det sätter sig på äggstocken, ett livgivande organ.
Kanske är det så att mina skyddsänglar vill tala om att det räcker nu. Min kropp klarar inte av mer. Psyket går förlorat om jag fortsätter. Mycket här i livet är värt att kämpa för, men kanske inte till vilket pris som helst? De räddar mig medan tid finns, lägger sina osynliga händer kring mig och bär mig tills det här är över. Bär mig tills jag återhämtat mig efter operationen. Leder mig in på nya vägar. Nya riktningar.
Att ge upp innebär inte alltid nederlag. Jag ger upp för att rädda mig själv. Rädda glädjen och lekfullheten. Jag har inte känt genuin glädje på 7 år. Ett gott skratt förlänger livet och det tror jag, men fortsätter jag så här dör jag inom en snar framtid.

Att dö i cancer vore hemskt, men att dö av sorg vore fruktansvärt. Jag vill inte välja något av det. Jag vill välja livet.