Ovisshet

Operationen som skulle ägt rum i dag är inställd. En sköterska från Kvinnokliniken ringde igår och sa att min läkare bett henne att meddela mig att hon konfererar med specialister i Lund om hur vi ska gå tillväga med allt. Eftersom jag inte fick mer fakta har min hjärna nu dragit följande slutsats; proverna är analyserade och visar på fruktansvärda resultat, därför har jag inget val utan tvingas operera bort allt så fort som möjligt i Lund.
Ovissheten knäcker mig. Jag har lyckats hålla mig stark och hoppfull tills nu, men nu har sorgen kommit ikapp. Lars och jag har tagit beslutet att skjuta upp bröllopet på obestämd tid, glädjen med det är som bortblåst. Lars ringde runt med en stor klump i halsen till cateringfirman, kyrkan, floristen och andra berörda igår eftermiddag. Han grät inte, men det gjorde jag och när jag sansat mig något hällde jag i mig sprit.
Jag sa till Lars att det enda jag vill är att leva. Jag skulle kunna leva i en koja i skogen och ha fem öre på banken, bara jag får ha livet i behåll och Lars vid min sida. Jag är frustrerad och ledsen, men mest av allt är jag så jävla förbannad!! Jag föddes med ett funktionshinder som jag tvingats lära mig att leva med. Fine! Jag tvingas inse att jag inte kan få barn och får lära mig leva med det. Fine! Men att drabbas av en sjukdom som kan ha dödlig utgång vid 29 års ålder det accepterar jag bara inte. Fan heller!!

Många undrar hur de kan stötta och hjälpa till i den här svåra situationen och mitt svar är: Påminn mig om att jag ska kämpa, kämpa av bara helvete! Spöa skiten ur mig om ni märker att det behövs, slå mig gul och blå tills jag reser mig igen!