Osynlig fiende

Klockan stannade tio i elva i fredags. Den stannade såväl på väggen som i min kropp. Rummet blev mörkt. Tyst. Läkarens mun formades till ord, men jag hörde inget mer än mina hjärtslag när hon förklarade att det inte var någon vanlig cysta de opererat bort utan en tumör. Analyserna är inte riktigt klara så de kan inte säga hur aggressiv den är, men äggstocken de lyckades bevara måste bort. Fort.
Om jag ska kunna bli helt friskförklarad och komma igen till 100% måste även den sista äggstocken bort samt livmodern. Beslutet är mitt. Och Lars.
Livmodern. Den som burit på mitt lilla barn. Givit liv till. Skulle ge liv till ett levande barn. Vi har fört en stenhård kamp i många år för att bli föräldrar, en kamp som stegrats under det senaste året och skulle nå klimax den 9 juni. Då skulle allt avgöras i och med etikgruppens beslut. Om etikgruppens inställning fortfarande var negativ skulle vi gå privat och göra IVF. Det var vår plan. Vårt mål. Vår dröm.
Nu blir det antagligen inte så. Vi faller på målsnöret. Omkullkastade av en fiende som varit osynlig under hela loppet, men kommit starkt mot slutet. Plötsligt finns den bara där och gör oss maktlösa.
Nu börjar en ny kamp. En kamp för mitt liv. Jag står i startblocken på darriga ben och med tårar i ögonen. Sorgen har ännu inte hunnit ikapp chocken ordentligt, men det kommer den att göra tids nog. Sen lyfter jag blicken mot mållinjen och springer. Som jag ska springa.
Springa utav bara helvete!