Operation avklarad

Operationen gick bra. Allt gick bra. Cystan är borta, avlägsnad, ute ur min kropp. Äggstocken är intakt. Hel! Läkaren gav mig det glada beskedet vid sängkanten på uppvakningsavdelningen. Jag var fortfarande groggy, men noterade ett leende på hennes läppar. Hon var glad att de lyckats bevara min äggstock så att den förhoppningsvis kan medverka till produktionen av en son eller dotter framöver. Hon hade läst min journal och kände till vår barnlösa historia. Vår kamp. För ett ögonblick slog mig tanken att hon kanske inte är en av de som motarbetar oss, hon kanske är en medarbetare. En ängel. Som förstår. Äntligen. Det fanns hopp i hennes blick hann jag se innan jag åter slumrade till.
Tre hål i magen blev det med stygn, bandage och smärtstillande. Jag är även psykiskt utmattad beroende på att all ångest, rädsla och oro som jag burit omkring på i månader nu långsamt håller på att släppa taget om mig. Det är skönt att känna skiten rinna av, men det blir samtidigt ett konstigt tomrum som nu ska fyllas med glädje och positivism. Hur gör man det på ett kick?
Några timmar innan operationen postade jag två brev till RMC Malmö, ett till etikgruppens sekreterare och ett till verksamhetschefen på kliniken. Breven innehöll 7 st personliga brev vardera från människor i min omgivning som ifrågasätter varför jag nekas IVF pga mitt funktionshinder. De innehöll även ett utlåtande från en barnpsykolog som jag själv kontaktat och som skrev om anknytningsteori till berörda parter som sitter på sina höga hästar i Skåne. Hon skrev klart och tydligt att armar och ben inte har någon som helst betydelse vad gäller att älska och uppfostra sitt barn. Nu återstår att se om sköterskorna, läkarna och professorerna är läskunniga. Jag tvivlar på det...
Brevväxlingen mellan mig och RMC anser jag i och med detta vara över, men nu återstår att gå vidare i HSAN. Jag måste inkomma med synpunkter på min läkares utlåtande innan nästa onsdag annars tas beslut på nuvarande underlag. Läkaren försöker naturligtvis slingra sig och skylla ifrån sig så jag måste bestrida hennes uppgifter.

Tack från mitt lilla hjärta till er som tagit er tid och kraft att skriva och hjälpa oss med striden. Tack Anna och Axel för vackra "uppmuntringsblommor" och tack till alla andra för gulliga ord via brev, SMS och telefon. <3