Kyrkoherde med riktiga vingar

Nu har även Peder, kyrkoherde här i församlingen, valt att engagera sig i vår kamp för att få genomgå IVF-behandling. Han har författat ett väl genomtänkt brev till RMC Malmö och jag har läst igenom det gång på gång under kvällen. Med tårar i ögonen. Tårar som trillar.
Förut har den här kampen känts overklig, som om den handlar om någon annan. Jag har levt med den som en mardröm både natt och dag, men ändå har det inte känts som min mardröm och på något vis har jag lyckats hålla distans. Tills nu.
Peders ord faller på knä och ber Etikgruppen om mod att fatta det korrekta beslutet i den här frågan. Se människan Jennie - inte hennes funktionshinder! Det är mig han skriver om. Mig. Jag som bara försöker leva. Jag som bara försöker vara människa. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att den här striden skulle behöva utkämpas, striden som blivit det blodigaste slaget i min livshistoria.
Först stod jag och Lars ensamma på slagfältet för vi ville inte berätta om förnedringen vi utsattes för, men jag är glad nu att vi valde att tala öppet om det avskyvärda sätt vi behandlas på. Vi slipper därför bära bördan alldeles ensamma eftersom många slutit upp bakom oss.
Jag hoppas att Etikgruppen läsar varenda brev och varje ord de tillskickats. Jag hoppas att de samlar mod att fatta rätt beslut - men jag tvivlar på att de kommer ge oss ett positivt besked den 9 juni.
Hur det än går så vill jag tala om att jag alltid kommer glädjas åt er vilja att hjälpa och stötta. Det är gott att veta att det finns änglar bland oss. Nu senast Peder. En kyrkoherde med riktiga vingar.