Livsmanus

Jag börjar känna lite lätt operationspanik nu, inte alls kul kan jag meddela. Vill bara ha det överstökat. Märker att jag är lättirriterad och det beror ju på oron och oron bottnar i min panikslagna dödsångest. Jag är livrädd (intressant ord i sammanhanget) för att dö. Så är det. Fram tills nu har jag lyckats hålla operationstankarna på avstånd genom positivt tänk, förnekande och förträngande - men nu är det kört.
Jag avskyr när jag tvingas tappa kontrollen, när jag inte kan påverka och inte har chansen att ändra vad som står i det färdiga manuset. Jag vill vara med och tycka, fråga och styra.
Kanske förstorar jag upp detta till obehagligt stora proportioner och i onödan, men samtidigt, jag vet inte hur det är att bli opererad och min inbyggda bildbank målar upp den ena skräckscenen efter den andra. Tänk allt från den blodigaste splatterfilm till psykologiska thrillers...
Även när jag försöker tänka realistiskt återstår många skräckscenarion. Tänk om jag får för hög dos av narkosen och dör? Tänk om jag får för låg dos av narkosen och är medveten om allt som händer utan att kunna säga något? Tänk om läkaren skär fel och kapar en tarm? Tänk om?!!
Naturligtvis hoppas jag och ber att allt ska gå bra, men mycket kan hända.
Jag har varken lust eller tid att dö. Det är otroligt mycket som är inskrivet i mitt livsmanus och jag tänker fan inte radera ett enda ord, bara lägga till milslånga meningar! Så det så!

Nu bestämmer vi att det här går bra.