RMC-IKEA /0-1

Med hjälp av vår vän GPS:en hittade vi till RMC Malmö och var på plats redan en timme innan utsatt tid. Vi satt i ett högst opersonligt väntrum och pratade lågmält med varandra medan läkare och sköterskor hastade förbi i en väldig fart. På väggen hängde en stor tavla med alla medarbetares foton och titlar och vi roade oss med att försöka identifiera de som sprang förbi. Tror faktiskt vi prickade in allihop.
När vi suttit där i 45 minuter gick Lars och anmälde oss i en reception och föga förvånande fanns vi inte med på deras besökslista. Det borde jag ju ha kunnat räkna ut. Kvinnan kvittrade något om att "vi får hoppas professorn kommer ihåg att han bestämt tid med er". Vi är alltså utanför protokollet ännu, ingenting om oss har journalförts vilket är oerhört märkligt.
Några minuter efter avtalad tid kom en liten krullhårig man springande och presenterade sig som professor Giwerzman och han visade in oss i ett vitt rum som stank handsprit. Efter två sekunder uppenbarade sig även etikgruppens sekreterare tillika överläkare Britt Friberg och sen var samtalet igång. Vi förklarade vår syn på saken och de förklarade hur de kommit fram till beslutet att inte hjälpa oss. Det handlar enbart om att jag inte kan använda mina armar! Jag förklarade för de att jag kommer älska mitt barn med hjärtat och ansvara för det med hjärnan, men professorns kommentar till det var bara att det var utom betydelse för det kompenserar inte mina oanvändbara armar. Vi påpekade åter igen att jag har tre assistenter utöver Lars, som kommer hjälpa mig med praktiska saker kring barnet, och fröken Friberg spände då blicken i oss och sa "Vi vet det nu."
Deras budskap för dagen var annars "Vi vill göra alla gott", "Vi har inga fördomar" och "Detta är en gråzon".
De förklarade för oss att de var 'det ofödda barnets advokater' som satte barnets bästa i första rummet. Jag höll med om att barnets väl och ve är otroligt viktigt, men vad säger att ett barn skulle få det sämre hos oss än hos en pundare? Är det inte viktigare att ha hjärta och hjärna i behåll istället för armar? Inget svar.
Vad detta i grund och botten handlar om är rädsla, osäkerhet och okunnighet från deras sida. De vågar inte fatta det korrekta beslutet eftersom ingen vill ta ansvar för om något skulle gå fel. Klart som fan att det blir en gråzon, de vet inte vilket ben de ska stå på. Klart som fan att jag känner mig diskriminerad trots professorns vädjan om att jag inte ska göra det. (Trodde ett tag att han skulle knäböja och knäppa sina händer i en bön till mig så desperat såg han ut). Jag kommer alltid att känna mig diskriminerad av er oavsett vad ni säger, sa jag.
Vi sa till de att vi kommer koppla in advokat och media om de inte ändrar sitt beslut. Professorn välkomnade detta med orden "Det är bara bra om det kommer fram i ljuset" och sen berömde han våra starka psyken som orkar ta fighten mot de. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
När vi lämnade rummet efter en timme och tjugo minuter kände jag mig alldeles likgiltig. Diskussionen i sig gick bra och det kändes trots allt som att de åtminstone försökte ta in vad vi sa. Fröken Friberg sa även vid något tillfälle att de lärde sig mycket av det här mötet. Dock tror jag inte att vi kommer få något positivt besked, det vore som att skrapa fram miljoner på triss. Det händer liksom inte. Inte mig. När vi lämnade byggnaden var min enda tanke "Den här platsen lär jag aldrig besöka igen".
På väg hem åkte vi inom IKEA i Helsingborg och det kändes som en lagom iq-befriande aktivitet att avsluta dagen med.