...till besked har vi fått. Sekreteraren för etikgruppen på RMC Malmö ringde upp oss här om morgonen bara för att tala om att de skickat ett brev till oss och att tid inte finns att träffa oss personligen. Eller hur.. De rätta orden lyder snarare att de inte vill träffa oss.
Mycket riktigt så låg det ett brev i postlådan senare samma dag - som innehöll två meningar från verksamhetschefen: "Bästa Jennie, tack för ditt brev. Etikgruppen kommer åter att ta upp ditt ärende den 23 mars."
Lars hoppas och tror på ett mirakel. Jag hoppas också, men tror inte att etikgruppen är benägen att åstadkomma några mirakel i detta fallet. Antagligen kommer de på nya anledningar och formuleringar för att kunna neka oss igen. Blir visserligen spännande att se vad deras sjuka hjärnor har för dåliga argument nu. Kanske något i stil med "Jennie har krulligt hår, dessa gener får ej föras vidare" - ingenting förvånar mig längre.
Jag är trött, så trött. Det tar på krafterna att längta, hoppas och förödmjukas gång på gång. Dag efter dag. Dessutom är jag orolig över cystan som ska kollas igen 23 mars, visserligen säger läkaren att det inte är något farligt men när man redan är nere på botten och kryper är det väldigt lätt att måla upp bilder om tumörer, operationer och cellgifter. Jag hatar att vara bekymrad, nu vill jag återgå till mitt rätta jag - glad och positiv! Den dagen måste komma...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar