Ännu är jag vaken

Jag är trött. Livet måste fungera ändå. På något sätt kommer jag fortfarande upp ur sängen på morgonen och hamnar i badrummet. Blicken som möter mig i spegeln är inte min, jag vet inte vem hon är som tittar tillbaka på mig. Jag sörjer inombords. Inte mitt funktionshinder. Jag sörjer landet Sverige som behandlar mig så här, som utsätter mig för psykisk tortyr och diskriminerar mig för att jag sitter i rullstol. Det hade varit skonsammare om de stött en kniv genom mitt hjärta. Det hade slutat blöda efter en stund. Nu blöder jag lite hela tiden, lagom sakta för att kroppen ska hinna fylla på med nytt och hållas vid liv.
Jag har inte rört penslarna på minst en vecka, färgen på paletten och oljan i den lilla koppen har torkat. Orden jag skriver är mitt enda sätt att andas just nu. Musiken lyfter mig med osynliga händer och bär mig varsamt fram genom tillvaron.
Jag drömmer att jag jagas. Varje natt. Med gråten i halsen flyr jag för mitt liv, in i gränder som blir smalare och smalare för varje steg jag tar. När jag vaknar fortsätter jakten, känslan jagar mig genom dagarna...
Fikade med Birgitta idag. Det blev en tre timmar lång fika. Så skönt att kunna prata med någon om djupet som finns under ytan utan att personen flackar med blicken och tittar på klockan. Det är inte så många som vågar prata känslor. Riktiga känslor. Birgitta vågar, och hon vågar möta min blick fylld av sorg och besvikelse. Jag är glad att hon dök upp i mitt liv för något år sedan. Även en medmänniska behöver medmänniskor och jag tackar högre makter för mina underbara vänner som engagerar sig och stöttar. Min kärlek till er!