7 år...

...av längtan. Det är en förfärligt lång tid att längta efter någon som kanske aldrig kommer att finnas. Ibland blir längtan så outhärdlig att det knappt går att andas. Det går inte att förklara känslan för dig som inte upplevt den själv. Du som aldrig behövt be om hjälp att bli gravid. Du som inte har förlorat en glimrande liten pärla i magen och gråtit floder över insikten att det kanske aldrig blir fler pärlor.
Vet du däremot hur det känns så vet du också hur innerlig längtan är. Hur den följer med i varje hjärtslag, hur den väcker liv i hoppet även i de mörkaste stunder.

Den 23 mars 2005 fick jag veta att en liten Pärla hade flyttat in i min mage, den första inseminationen hade alltså lyckats. Magiskt. Obegripligt. Chockerande. Fantastiskt. Jag önskar att tiden hade stannat där och då. Att jag och Pärlan hade blivit inkapslade i en bubbla som aldrig skulle spricka. På påskaftonen berättade vi den glada nyheten för den närmaste familjen och det kändes som att prata om någon annan för det var helt overkligt att efter tre års kämpande vara på väg mot målet.
En tid senare fikade vi på Regnbågen i stan med några vänner. På väg hem minns jag att jag tänkte "jag får vara glad så länge det varar". Var kom den tanken ifrån? På natten fick jag otroliga magsmärtor och morgonen efter blödde allting ur mig. Jag skakade, grät och blev svimfärdig. Pärlan hade lämnat min mage och jag satt likblek på toaletten med tomheten ekande inuti.

Människor runt omkring försökte vara hurtiga och fraser som "Deppa inte, det är bara att försöka igen" hörde vi till leda. I vårt fall är det inte så lätt att 'bara försöka igen' för vi kan helt enkelt inte bli gravida själva oavsett hur mycket tid som spenderas i sängkammaren. Vi är hänsvisade till medicinska metoder helt och hållet.
Ytterligare två inseminationer gjordes det året utan resultat. Jag behövde sen paus från alla hormoner så under 2006 gjorde vi ett välbehövligt uppehåll. 2007 besökte vi en homeopat i omgångar, men inget mer hände än att jag fick regelbunden ägglossning.
Våren 2008 kontaktade vi åter Infertilitetsmottagningen i Halmstad och blev lovade att få göra två inseminationer innan sommaren. Lyckades de inte skulle vi få remiss till IVF-klinik. Min ägglossning strulade så det blev inga inseminationer. Blodprov skulle tas, men resultaten slarvades bort. Jag började gå ner i vikt på doktorns begäran, sen kom sommaren och kliniken stängde.

I höstas hade jag nått viktmålet. Kanske räknade inte läkarna med att jag skulle göra det. Dagen då vi trodde vi skulle få det positiva beskedet att remissen till IVF-kliniken hade skickats, det var dagen då helvetet i den här processen släpptes löst istället. Aldrig förr har jag känt mig så kränkt och nedtryckt i skorna. Aldrig förr har jag mött ett sådant motstånd. Det är svårt att tro att detta är Sverige 2009, ett land där det talas så mycket om jämställdhet och lika värde. Alla ska integreras, alla ska leva på lika villkor, alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter.

Tror ni att jag känner mig jämställd och integrerad när IVF-kliniken vägrar behandla min barnlöshet på grund av att jag inte kan gå? De påstår att jag inte duger att bli mamma för att jag sitter i rullstol. Sitter kärleken till och ansvaret för mitt barn i mina armar och ben? Nej, det ansvarar ju hjärtat för! De har inte ens träffat mig på IVF-kliniken utan tagit ett beslut utifrån ett papper... Medicinska skäl till deras beslut godtar jag inte då jag känner personer med AMC som varit gravida och fött barn flera gånger om.

Det här finner jag mig inte i. Jag ska åtminstone få chansen att försöka bli gravid igen. Tar det sig inte får man sörja det då, men att bli ratad på det här sättet är helt oacceptabelt!